”Arbetet ger mig mening”

Tibles Hewiki är en kämpe. Hon har kämpat för fred och frihet i sitt hemland Eritrea, hon har kämpat för att rädda sårade soldater vid fronten och hon har kämpat för att fly till ett nytt land, lära sig ett nytt språk och skapa ett nytt liv för sig och sina döttrar. Fortfarande kämpar hon med sviterna av krigsskadorna.

Värst är vänster knä. Det sköts sönder helt under hennes tid som sjukvårdare i kriget mot Etiopien. Under flera år var det så svullet att hon inte kunde ha byxor. Sedan kom värken smygande i höger knä. Under en årslång väntan på operation kunde hon inte sova, inte sitta, inte stå. Allt gjorde för ont och smärtan gick hela vägen upp i höften.

Utåt sett ser Tibles Hewiki pigg och glad ut. Allt annat vore otänkbart.

– Jag visar inte om jag har ont eller om jag har problem. Jag biter ihop, förklarar hon.

– Om jag tänker på det blir jag bara ännu mer sjuk, det är bättre att tänka på andra saker. Man måste kämpa. Jag kan inte ändra det som varit, säger hon och skrattar uppgivet.

Tibles Hewiki fick till sist diagnosen artros, men den förklarade inte smärtorna i magen som hade börjat växa. Tibles Hewiki var övertygad om att det var cancer och att hennes tid på jorden var slut.

Först när hennes mage var lika stor som hennes höggravida dotters sökte hon vård. Förra året opererade läkarna bort både en fem kilo stor cysta i magen och ena njuren.

Det har varit tufft, men Tibles Hewiki ser sig som lyckligt lottad. Hon överlevde den långa flykten till Sverige för 20 år sedan. Alla hade inte samma tur.

Första tiden här hade hon ingenting; inget uppehållstillstånd, inget språk, inget jobb, inga ägodelar, inga pengar.

– Fattigdom är ett billigt pris för frihet, säger hon och ler med allvarliga ögon.

Är utbildad sjuksköterska

Tack vare Röda korset kom hon på fötter och kampen för att skapa ett nytt liv började. Målet var att snabbt lära sig språket för att få ett jobb och kunna betala för att få hit sina två döttrar. SFI-kurserna avfärdar hon snabbt. Nej, för att lära sig svenska och bli en del av samhället måste man komma ut och jobba, möta andra människor, försörja sig själv. Stoltheten lyser i de bruna ögonen.

– Jag är glad för alla slags jobb för jag vill inte gå till socialen och känna mig som en tiggare. Jag vill arbeta och tjäna pengar, säger Tibles Hewiki bestämt.

Har hon en slant över skickar hon den till familjen i Eritrea. Man behöver inte så mycket pengar, menar hon. Man behöver bara vara frisk.

Hennes första jobb i Sverige var en praktik inom äldrevården. Tibles Hewiki är utbildad sjuksköterska och älskar att ta hand om andra. Att ta hand om de äldre ser hon som ett sätt att betala tillbaka till de som har byggt upp Sverige, landet som gav henne frihet.

Men vårdarbetet blev för tungt för kroppen och för elva år sedan började Tibles Hewiki på Samhall. Fortfarande kan hon varken stå eller sitta länge. Bäst är att vara i rörelse. Därför älskar Tibles Hewiki sitt nya jobb på tvätteriet i Akalla. Medan hon ilar runt och håller ordning på allt och alla glömmer hon smärtan. Man förstår varför hon kallas för arbetsplatsens arbetshäst. I dag är hon driftledare på tvätteriet och i stället för att vårda äldre och sjuka tar hon hand om deras tvätt. För Tibles Hewiki är det samma sak.

– Tar vi hand om deras kläder, tar vi också hand om dem. Det ger mig mening och en dag är det kanske jag som behöver den hjälpen, säger hon.

För att jobba på Samhall måste man vara extra smart, menar Tibles Hewiki. Utmaningen är större, personalen behöver extra stöd.

– Vi är alla människor med olika problem. Vi har olika kapacitet.

Arbetar som teamledare

Som ny teamledare ändrade hon arbetsrutinerna och gav personalen mer utrymme.

– Alla personer här har något de är duktiga på, man måste bara låta dem visa vad det är. Man måste lära känna personalen och veta vem som klarar vilket jobb, säger hon.

Hon förstår vikten av att känna stolthet över det hon gör, att känna sitt värde.

I dag säger Tibles Hewiki att hon har ett bra liv. Hon bor nära sina döttrar och har blivit mormor.

– Min familj betyder allt.

Därför är det en sorg att hon aldrig kommer kunna återvända till Eritrea. Tibles Hewiki kallar hemlandet ”ett fängelse”, men saknar såväl familjen som värmen. Hennes nya hemland är kallt.

– Men då får jag ta på mig varma kläder. Här har jag trygghet, här lever man som man vill. Här finns lagar och regler och rättvisa. Jag har förlorat mitt land, min familj, min ungdom då jag tvingades ut i krig – men nu ska jag ta igen mina förlorade år.

Några stora framtidsdrömmar har hon inte.

– Jag kom hit med mina bara händer. Jag drömmer inte, jag måste bara leva.