När Fatemeh kom till Sverige från Iran hade hon läst farmakologi i tre terminer, men sparkats ut från skolan för att hon stött regimkritiska lärare. Hon var 23 år och blev först rädd för det svåra svenska språket, rädd för att göra fel. Hon tyckte att alla svenska hus såg likadana ut, och var orolig för att inte hitta hem när hon gick ut. Hennes värld hade helt enkelt krossats.
– Jag förändrades och blev sluten.
Sjukdom ledde till Samhall
Hennes första jobb var inom barnomsorgen i Lund. Där uppstod så småningom svårigheter som ledde till att hon i stället, via Arbetsförmedlingen, började jobba på Samhall, där hon började städa i butiker och hos kretskortstillverkaren Note. En dag på Note tittade hon förundrat på hur kollegerna från Samhall monterade mängder av små detaljer på ett kretskort.
– Det såg svårt och känsligt ut, jag funderade på hur de kunde få plats med så många saker på ett så litet kort.
Ändå var det något som gjorde att hon vågade be om att få testa. Och hon lärde sig fort.
– Samhalls mål var att bygga 300 enheter per dag. Första dagen byggde jag 400 enheter, säger hon med ett skratt.
– Samhall gav mig möjlighet att testa saker i min egen takt, och nu är jag mogen för en övergång till ett vanligt heltidsjobb. Helst här på Note.
Dags för någon annan att växa
Idag är hon fortfarande anställd av Samhall, som driftledare på Note. Självklart vill hon utvecklas genom en reguljär anställning, men hon vill också ge chans till någon ny.
– Jag har fått chansen att utvecklas på Samhall. Nu är det dags att jag lämnar och låter någon annan att komma in och växa, säger hon.
Skulle Fatemeh inte hitta något nytt, ordinarie heltidsjobb, så fortsätter hon inom Samhall – kanske som en vanlig tjänsteman.
– Jag känner mig trygg. Om jag inte får jobba på Note så är jag beredd att jobba var som helst i Sverige, säger hon.